Jägarna i det civila livet

Av dem som funnits i Jägarbataljon 27:s rullor återvände fyra femtedelar till det civila livet. Några av dem var endast en kort tid i Jägarbataljon 27:s led. Vissa jägare övergick till det civila först efter en lång militärkarriär.

De jägare som efter utgången av den ett år långa tjänsteförbindelsen, återvände till sina tidigare yrken hade det inte lätt. Många hade avbrutit sina studier och att återuppta dem lyckades inte alltid. Tyngst var de jägares lott, vilka hade livnärt sig som kroppsarbetare, men vars hälsa försvagats till följd av kroppsskada eller kronisk sjukdom. Lättast att återgå till det civila livet var det för dem som återvände till egna jordbruk, egna företag eller som hade skaffat sig en yrkesutbildning som garanterade en arbetsplats.

Enligt statistik från hösten 1938 verkade ca 250 jägare i affärslivet, 233 var arbetare, utövare av lantbruksnäringar 150, hantverkare 53, verksamma inom sjöfarten 17, inom utbildning 7, inom polisen 18, veterinärer 12, läkare 4, journalister 8 och i övriga yrken tiotals jägare. Efter krigen steg antalet av de jägare som verkade inom affärslivet. Av de jägargeneraler, som hösten 1944 tog avsked, verkade 21 någon tid på högt uppsatta poster inom affärslivet.

Anmärkningsvärda uppgifter

Efter krigen innehade många jägare betydande poster i det civila samhället. Omedelbart efter Fortsättningskriget var generalmajor Armas-Eino Martola en kortare tid 2. utrikesminister och generallöjtnant Väinö Valve försvarsminister. Tre jägare var landshövdingar, två av dem visserligen endast en kort tid. Däremot innehade generalmajor Martola, som lämnat militärtjänsten, denna befattning en längre tid. Han var landshövding i Nyland åren 1944 – 1946. Generalmajor Martolas förtjänster var stora också internationellt sett. Han var Förenta Nationernas generalsekreterare Dag Hammarskjölds militära rådgivare åren 1956 – 1958, då han fyllde 70 år, utnämndes han till kommendör för FN-trupperna på Cypern. Han verkade på den här posten till år 1969. Han befordrades till general av infanteriet år 1982.

Jägarna i politiken

Sex jägare var under åren 1924 – 1945 ministrar. Som ministrar verkade i olika skeden överste Lauri Malmberg, generalmajor Hugo Österman, generalmajor Karl Lennart Oesch, överste Olli Paloheimo, generalmajor Armas-Eino Martola och generallöjtnant Väinö Valve.

Egentlig politisk verksamhet var, frånsett några undantag, främmande för jägarna. Författningarna förbjöd alla i aktiv krigstjänst att utöva politisk verksamhet. Generalmajor Martti Wallenius var generalsekreterare i lapporörelsen och kapten Arvi Kalsta grundade med dåligt resultat ett eget parti.

Två jägare valdes till riksdagsledamöter, den dåvarande överste Aarne Sihvo åren 1919 – 1927 och tidigare Hilfsgruppenführer Eirik Hornborg under åren 1916 – 1920 och 1924 – 1927. Rektor Hornborg hade ett exeptionellt omfattade utskott som behandlade militära frågor. Han var ordförande i flera kommittéer som handlade om militära frågor.

Jägarna i civilförvaltningen

Inom den statliga civilförvaltningen arbetade också jägare, men de beträdde inga höga poster. Generalmajor Armas-Eino Martola tjänstgjorde som landshövning i Nylands län 1944–46. Den som längst hade en hög tjänst var generalmajor Johan Arajuuri. Han var Helsingfors poliskommendör åren 1934 – 1944.

Jägarna inom näringslivet

Av de jägare som var i näringslivets tjänst uträttade många ett digert dagsverke. Som generaldirektörer, verkställande direktörer och på många andra platser inom företags- och affärsvärlden. Största delen av de jägare som inträtt i det civila var likväl arbetare, jordbrukare, hantverkare, privatföretagare eller kontorsanställda. Flere jägare emigrerade till Förenta Staterna, Kanada eller ända till Australien.

Av de jägare som var i näringslivets tjänst uträttade många ett digert dagsverke. Generallöjtnant Leonard Grandell var åren 1944 – 1946 chef för Statens Metallfabriker, senare Valmets centralkontor. Åren 1947 – 1960 var han verksam som verkställande direktör för Finnairs föregångare Aero Oy. Generalmajor Heikki Kekoni var Ph.U.Strengberg & K:ni Ab:s verkställande direktör

åren 1938 – 1953. Överstelöjtnant, konsul Ragnar Nordström ledde fr.o.m. år 1922 över tio stycken framgångsrika företag inom sjöfartsbranschen. Översten, bergsrådet Olli Paloheimo var chef för H.G. Paloheimo Oy och dess systerföretag fr.o.m. 1926.

Han verkade som VD för Kajaani Oy och skötte ett antal viktiga förtroendeuppdrag inom branschens arbetsgivarorganisationer. Generallöjtnant Paavo Talvela innehade från år 1931 flere ledande poster inom industrin. Också många andra jägare utförde sitt livsverk i näringslivets tjänst.

I kulturkretsar

Jägarnas skönlitterära produktion står i allmänhet på ett eller annat sätt i samband med jägarnas livsverk. Flere jägare har beskrivit sina oförglömliga hågkomster i form av memoarer eller romaner. Det existerar ca trettio sådana publikationer. De mest kända beskrivningarna av jägartiden har gjorts av Erik Heinrichs, Eirik Hornborg, Jalmari Kara, Ruth Munck, Heikki Nurmio, Saara Rampanen, Aarne och Jussi Sihvo, Viljo Tuompo samt Sulo-Veikko Pekkola.

Martti Wallenius och Eero Manninen har uppskattats för sina naturskildringar från Norra Österbotten. Eirik Hornborg ha skrivit ett flertal historiska romaner på svenska. Jalmari Karas romanproduktion är omfattande och högklassig. Heikki Nurmio har under pseudonymen ”Aarne Mustasalo” skrivit en serie ungdomsromaner.

Den enda jägare som nått framgång både som författare och som tonsättare är Sam Sihvo, vars produktion förutom memoarerna och skrifterna har komponerat två sångskådespel. Det ena av dem ”Jääkärin morsian” från år 1921 nådde en nästan enastående framgång. Sångskådespelet ingår fortfarande i de finska teatrarnas repertoar.

Det mest kända jägarkonstnären är skulptören, professor Lauri Leppänen. Jägarrörelsens minnesmärken i Hohenlockstedt, Vasa och Lettland är verk av hans hand. Hans mest kända verk är Eino Leinos statyn i Helsingfors och Minna Canth statyn i Tammerfors.