Jägarna i våra frihetskrig
Jägarnas betydelse i alla våra krig har varit avgörande. Deras huvudtrupp, 950 jägare, återvände sjövägen efter det att frihetskrigets strider inletts. Till Finland hade redan tidigare återvänt ungefär 200 jägare, vilka fungerade som utbildare av skyddskårerna samt i andra uppgifter runtom i Finland. Jägarnas insats som befälhavare i vinter- och fortsättningskriget var avgörande. Den högsta ledningen av Finlands armé låg i till största delen på jägarnas ansvar.
Armékårerna och divisionerna kommenderades till största delen av jägare. Av kommendörerna för regementena och bataljonerna var en avsevärd del jägare.
I Frihetskriget deltog 1261 jägare, av dem stupade 128 och sårades 238 jägare (30 %). I vinterkriget deltog i fronttrupperna, hemmatrupperna och i civila uppgifter inom försvaret 774 jägare, 14 stupade och 18 sårades. I Fortsättningskriget deltog 710 jägare, av vilka 24 stupade och 19 sårades. 20 jägare fick Mannerheimkorset. Sammanlagt 49 jägare befordrades till generaler. 49 av Jägarna befodrades till general.
Frihetskriget 1918
Jägarna återvände till ett självständigt Finland mitt i ett frihetskrig, som höll på att förändras till ett inbördeskrig. Att nationen var delad i två läger var en svår besvikelse för jägarna.
Från och med våren 1917 hade det bildats både röda garden och skyddskårer i Finland. Efter ryska oktoberrevolutionen tilltog den revolutionära verksamheten också i Finland. I landet fanns i slutet av januari 1918 ungefär 65 000 ryska soldater, av vilka tusentals deltog i olika skeden i väpnade aktioner på de rödas sida.
För att återställa ordningen i landet gav senaten 15.1.1918 general C.G.Mannerheim i uppdrag att i norra Finland ställa upp regeringstrupper och verka som deras överbefälhavare. Den 25.1. utsåg Senaten skyddskårerna till regeringens trupper. För att säkra basområdet avväpnade skyddskårerna på morgonnatten 28.1. de ryska trupperna i Österbotten.
De första beväpnade sammanstötningarna mellan skyddskårer och röda garden skedde i slutet av januari 1918. I mars hade styrkorna vuxit så att det på vardera sidan fanns ungefär 70 000 man.
Striderna vid Tammerfors i mars – april avgjorde kriget. De vita erövrade Tammerfors 6.4.1918.
Senaten tillkallade också tyska trupper till Finland. De förkortade krigsförloppet, men var inte avgörande för kriget. De sista striderna utkämpades i södra Tavastland och Kymmenedalen. Den 16 maj hölls segerparad i Helsingfors. I spetsen för den lagliga regeringens trupper red general C.G.Mannerheim. Den Kungliga Preussiska Jägarbataljon 27:s fana fladdade framför 1. Jägarregementet. Frihetskriget var över.
I Frihetskrigets strider hade på båda sidor sammanlagt stupat närmare 7000 man. Den röda och den vita terrorn, de bristfälliga förhållandena i fånglägren och de verkställda dödsdomarna förorsakade att över 30 000 personer dog till följd av kriget. De bittra minnena av kriget och dess följder låg som en skugga över det självständiga Finlands begynnelseår. Först Vinterkriget förenade Finlands folk.
Jägarna i Frihetskriget
Huvuddelen av jägarna placerades i regeringstrupper med värnpliktiga. Av dem bildades tre jägarbrigader bestående av två regementen, vilkas kommendörer var de tyska överstarna Eduard Ausfeld och Ulrich von Coler samt major Rainer Stahel. Kommendörerna för de sex jägarregementena var jägarofficerare. Alla kommendörerna för de 18 bataljoner som bildade regementena, med undantag av en, var också jägarofficerare. Största delen av jägarna verkade som utbildare och därefter som kompanichefer, plutonchefer och som kämpar i första ledet.
Överbefälhavaren fastslog i sin dagorder 23.3.1918, att de officerare och underofficerare som hade tjänstgjort i Jägarbataljon 27 hade rätt att till sin militära grad foga ordet jägar.
En del av jägartrupperna fick sitt elddop på Kalevankangas den 28. mars . och hann några dagar senare till erövringen av Tammerfors På östra delen av Karelska näset var jägartrupperna med vid erövringen av Rautus. Vid erövringen av Viborg 28. – 29.4.1918 deltog alla arméns jägartrupper.
Många jägare ställdes inför mer krävande uppgifter än vad de hade utbildats för. Överste Aarne Sihvo verkade som befälhavare för den Karelska fronten och som stabschef hade han överstelöjtnant Woldemar Hägglund. Den förre var 28, den senare 24 år. Också regements- och bataljonskommendörerna var unga och hade utbildats närmast till plutonchefer.
Av jägarna i Frihetskriget tjänade 178 i skyddskårstrupperna och 68 i de värvade trupperna. I jägartrupperna tjänade 969 jägare, av vilka 302 var officerare och 667 underofficerare eller manskap.
Jägarna var framför allt vid fronten. Många stod som förebilder för andra då de kämpade i första ledet, men deras förluster var mycket tunga. Av de 1261 jägare som var med i kriget stupade 127 och sårades 238.
Jägarnas insats i Finlands självständighetskamp var avgörande och de utgjorde stommen och den andliga ryggraden i den självständiga statens egna armé.
Frändefolkskrigen 1918 – 1922
Under åren 1918 – 1922 fördes frändefolkskrig, i vilka finska soldater kämpade på områden bortom östgränsen. Avsikten var att från Ryssland lösrycka områden som beboddes av finska frändefolk. Expeditionerna utfördes av frivilliga krafter.
Den första expeditionen gällde Kemi vid Vita havet. En grupp på 350 man varav 15 jägare deltog. Operationen började i mars under Frihetskriget och avslutades samma år i oktober. och avslutades samma år i oktober.
Det estniska frihetskriget var följande storstilade krigståg, vilket kan jämföras med frändefolkskrigen. Estland hade förklarat sig
självständigt 24.2.1918. Sedan ryssarna inlett en kraftig offensiv mot Estland var läget vid årsskiftet 1918 – 1919 mycket kritiskt för esterna.
På privata initiativ uppsattes två förband av frivilliga. Antalet frivilliga finländare uppgick till 2700 man, bland dem 80 jägare. Löjtnant Gustaf Svinhufvud och fänrik Erkki Hannula var bataljonskommendörer i regementet Pohjan Pojat.
Den expedition som i april 1918 gick till Aunus var den första krigsoperationen som helt och hållet leddes av jägare. De frivilliga uppgick till cirka 3000 man. Expeditionens chef var frihetskrigets mest berömda officer Aarne Sihvo. 118 av hans jägarvapenbröder deltog i expeditionen.
Cirka 3000 man hörde till de fjärrkarelska skogspartisaner som 1921 – 1922 kämpade i ett uppror mot sovjetregeringen. 500 finländare hann till det kortvariga kriget. 28 jägare hade anslutit sig till friskarorna. Major Paavo Talvela förde befälet. Efter hårda strider retirerade partisanerna till Finland i februari 1922.
I frändefolkskrigen deltog totalt 195 jägare i frivilligtrupperna och 42 som soldater i armén. Trettiotvå av dem stupade eller försvann, tjugofem sårades i striderna vid östgränsen eller bakom gränsen.
Vinterkriget 1939 – 1940
Vinterkriget började på morgonen den 30 november 1939, då Sovjetunionen överraskande gick till anfall mot vårt land längs alla de vägar som ledde över vår östgräns. De finska trupperna inledde en uppehållande strid i närheten av gränsen. Man lyckades avvärja de fientliga angreppen vid huvudställningen som på Karelska näset fick namnet Mannerheimlinjen. Den första betydande segern nåddes genom motangreppet vid Tolvajärvi 12.12.1939. Psykologiskt var denna seger mycket viktig. I den finländska offensiven norr om Ladoga omringades flere ryska förband. Vid Suomussalmi och vägen mot Raate förintades största delen av två divisioner.
Vid Mannerheimlinjen på Karelska näset fördes ett ställningskrig ända till början av februari 1940. Sovjetunionen hade under krigets lopp vid Näset koncentrerat numerärt förkrossande överlägsna styrkor bestående av infanteri, pansarvärnsartilleri och flygtrupper. Den 11.2.1940 inledde Sovjetunionen sin storoffensiv. De finska trupperna måste dras ur huvudställningen och retirera under uppehållande strid till höjden av Viborg. De hårdaste striderna utkämpades i slutet av kriget vid Viborgska viken. Viborg förblev finskt till krigsslutet.
Finländarna hade läget under kontroll på alla fronter utom på Näset, men deras ensamma kamp mot en stormakt fick kraftresurserna att tryta. Den 13.3.1940 trädde vapenvilan i kraft. Fredsavtalets villkor var hårda för Finland. Det viktigaste var att Finland inte kapitulerade. Sovjetunionen hade inte förmått besegra den finska armén. Det var ”Vinterkrigets under”.
Jägarna i Vinterkriget
Då Vinterkriget började befann sig 1282 jägare i livet. Av jägarbataljon 27:s män innehade 730 militära poster under kriget, av dem 494 vid fronten. Jägarnas medelålder var närmare 50 år. Många jägare hade varit civila ett tjugotal år. En stor fördel för jägarna var deras krigserfarenhet. Den hade stor psykologisk betydelse då de ledde män vilka inte hade upplevt de uppskakande händelserna på ett slagfält. Deras erfarenhet skapade tillförsikt hos de underordnade.
Fältmarskalk C.G. Mannerheim utnämndes igen till överbefälhavare. Nästan alla hans närmaste officerare i högkvarteret var jägare. Under nästan hela kriget var generallöjtnant Lennart Oesch chef för generalstaben och samtidigt stabschef i högkvarteret.
De högsta kommendörposterna innehades av jägare. Under största delen av kriget stod Karelska näsets armé under generallöjtnant Hugo Österman. I slutet av kriget efterträddes han av generallöjtnant Erik Heinrichs. Alla fyra armékårer kommenderades av jägarofficerare under olika skeden: generallöjtnant Harald Öhquist samt generalmajorerna Erik Heinrichs, Juho Heiskanen, Woldemar Hägglund, Paavo Talvela och Taavetti Laatikainen. I början av kriget bestod landsstridskrafterna av tio divisioner, vilka samtliga kommenderades av jägare, – en generalmajor och nio överstar. Också alla de övriga sex operativa enheterna leddes av jägare.
Nästan alla regementskommendörer var jägare. Sammanlagt 36 jägarofficerare hann sköta detta uppdrag under vinterkriget. 83 jägare verkade som bataljons- eller artillerisektionens kommendörer, vilket motsvarade nästan hälften av kommendörerna. Dessa poster innehades i allt större utsträckning av yngre kadettofficerare. Det fanns ännu 65 jägare bland kompanicheferna, fastän de var redan äldre än det var brukligt för chefer i främsta linjen. Dessutom skötte 118 jägarofficerare och underofficerare olika uppgifter vid de stridande förbanden.
Vissa jägare som var i chefsställning blev berömda under kriget för sina exceptionellt framgångsrika operationer. Överste Paavo Talvela nådde med sitt regemente vinterkrigets första mycket viktiga seger vid Tolvajärvi. Överste Hjalmar Siilasvuo fortsatte raden av segrar vid Suomussalmi, vid Raatevägen och i Kuhmo. Generalmajor Woldemar Hägglund ledde inringningskriget norr om Ladoga. Många jägarofficerare utmärkte sig som kommendörer och chefer på huvudkrigsskådeplatsen på Karelska näset, flere jägarunderofficerare befordrades senare till officerare.
I kriget stupade eller dog 18 jägare och samma antal sårades. Den högste finske officeraren som stupade var regementskommendören Väinö Polttila.
I Vinterkriget var jägarnas insats helt avgörande. Kriget kan anses som jägargeneralernas och -överstarnas krig. Att den finska arméns kamp blev överraskande framgångsrik berodde på truppernas orubbliga kampvilja, men till stor del också på det ansvar jägarna burit för att utveckla försvarsmakten samt för den effektiva skolningen av stampersonal och värnpliktiga. Jägarnas livsverk fullföljdes då de ledde hela nationens stridskrafter i kampen för dess existens.
Vinterkriget var Finlands andra självständighetskamp. Slutresultatet av kriget garanterade åt Finland en plats bland Europas fria nationer.
Fortsättningskriget 1941 – 1944
Under den korta perioden mellan mars 1940 och juni 1941 blev relationerna mellan Finland och Tyskland bättre. På vårvintern och våren 1941 fördes underhandlingar angående ett eventuellt krig mot Sovjetunionen. Generallöjtnant Erik Heinrichs hade en central roll vid dessa underhandlingar. Den 22.6.1941 angrep Tyskland Sovjetunionen. Finland förklarade sig neutralt. Sovjetiskt flyg bombade finskt territorium och den 25 juni deklarerade Finland att landet på nytt befann sig i krig med Sovjetunionen. Fortsättningskriget hade börjat.
Finlands armé hade till en början en defensiv roll. Därefter blev målet för Finland att återerövra de områden som gått förlorade i Vinterkriget och komma i besittning av näsen i Karelen, vilka var viktiga för en defensiv krigsföring. Den 10. juli gick finländska trupper till angrepp norr om Ladoga och tre veckor senare på Karelska näset. Tyskarna bar ansvaret för krigsoperationerna från höjden av Kajana norrut och i hela Lappland.
Offensiven fortsatte på Karelska näset i stort sett fram till den gamla gränsen, på Aunusnäset över Svir och längre norrut fram till Maaselkänäset. Leningrad angreps inte. De offensiva operationerna inställdes 6.12.1941, då de planerade målen uppnåtts. Nu inleddes ett ställningskrig, under vilket man förde lokala strider.
Den 9. juni 1944 inledde Sovjetunionen en storoffensiv på Karelska näset. Den ledde till ett genombrott följande dag. De finländska trupperna retirerade under strid under tre veckors tid och nådde sålunda längre bakom belägna ställningar. Den sovjetiska storoffensiven hejdades i månadskiftet juni – juli vid det stora fältslaget vid Tali – Ihantala och därefter vid Vuosalmi och Viborgska viken. Vid Ihantala stupade generalmajor Einar Vihma i augusti 1944. Han blev den sista jägaren som stupade i våra krig.
Finländarna retirerade också från näsen Aunus och Maaselkä. Den sista stora segern nåddes i augusti, då generalmajor Erkki Raappanas trupper slog fienden vid ödemarksstriden i Ilomants.
Då vapenvilan trädde i kraft 4.9.1944 behärskades alla fronter av finländarna. Finlands armé var fortfarande fullt stridsduglig. Det viktigaste va att vårt lands självständighet hade räddats, tack vare de finländska soldaternas uthålliga kamp.
Jägarna i Fortsättningskriget
Sammanlagt 710 jägare deltog i Fortsättningskriget på olika poster. Av dem var 148 åtminstone någon tid i fronttrupperna eller på ledande poster inom fältarmén.. Jägare som hörde till de äldsta åldersklasserna hemförlovades på våren 1942 tillsammans med sina årsklasser.
Jägarna hade fortfarande en dominerande ställning inom försvarsmakten, ehuru jägarofficerarna inte längre innehade de flesta posterna som under vinterkriget. I högkvarteret var från och med år 1942 generalen av infanteriet Erik Heinrichs överbefälhavarens närmaste underlydande.
Generallöjtnant Väinö Valve var fortfarande kommendör för sjöstridskrafterna och generallöjtnant Jarl Lundqvist kommendör för luftstridskrafterna.
På armé-, armékårs- samt motsvarande nivåer fördes befälet fortfarnde av jägare. Generalen av infanteriet Erik Heinrichs ledde under offensivskedet fortfararande den Karelska armén. Generallöjtnant Lennart Oesch kommenderade under ställningskriget Grupp Aunus och sommaren 1944 trupperna på Näset. På sommaren 1944 kommenderades Grupp Aunus av generallöjtnant Paavo Talvela.
Bland armékårskommendörerna fanns sådana, som redan i Vinterkriget hade beklätt en sådan post, nu i olika skeden av fortsättningskriget generalmajorerna Hjalmar Siilasvuo, Einar Mäkinen, Antero Svensson, Aarne Blick och Armas-Eino Martola. Då striderna började sommaren 1941 hade 12 av de 15 divisionerna fortfarande en jägare som kommendör.
Under loppet av kriget utnämndes allt fler kadettofficerare till regements- och bataljonskommendörer. Sammanlagt 25 jägarofficerare kommenderade ett regemente och 50 en bataljon eller en artillerisektion. Bland kompani- eller battericheferna fanns 33 jägare. 90 jägare skötte andra uppgifter vid olika förband.
Många jägare tjänstgjorde i staberna för hemmatrupperna, i utbildningscentralerna och skyddskårsdistrikten. Totalt fanns det 249 jägare i hemmatrupperna och 43 i försvarets civila tjänster. Under fortsättningskriget verkade 22 jägare som kommendanter för militärlänen.
Trettio jägare miste livet i fortsättningskriget. Av dem stupade 21 i strid. 19 jägare sårades.
Jägare som utmärkt sig i Fortsättningskriget
På grund av sina prestationer i Fortsättningskriget och Lapplandskriget utnämndes tjugo särskilt meriterade jägare till riddare av Mannerheimkorset. Det exeptionella värdet av detta utmärkelsetecken betonas av att till riddare utnämndes 191 soldater i en armé som räknade 600 000 man på olika poster. De tre första riddarna var alla jägare. Det var överste Ruben Lagus, generalmajor Paavo Talvela och överste Erkki Raappana. Förutom fältmarskalk Mannerheim utnämndes också Erik Heinrichs till riddare av Mannerheimkorset 1 klass.
Huvuddelen av de jägare som blev riddare kommenderade en division eller större enheter. Fyra var regementskommendörer och en bataljonskommendör. Ett undantag var Albert Räsänen, en 46-årig löjtnant som i november 1941 utnämndes till riddare. Han hade ända till Vinterkriget tjänat som fältväbel. Under offensivskedet var han chef för en pluton tunga pansarvagnar och för den djärvhet och den handlingskraft han då visade utnämndes han till riddare och befordrades till kapten.
Förutom de jägare som utmärkt sig i vinterkriget vann många berömmelse i Fortsättningskriget. Den mest kända jägarofficeren var kommendören för 1. Jägarbrigaden och senare Pansardivisionen Ruben Lagus. Under hans ledning nådde de mobila och slagkraftiga trupperna utomordentliga resultat. Lagus trupper var även kända för sin hårda och fasta disciplin samt för sin kraftfulla offensivanda. I dessa kunde man finna jägarskolningens traditioner.
Generalmajor Erkki Raappana ledde under hela kriget sin division i trakten av Rukajärvi. Han var en mästare i ödemarkskrig. Under hans ledning besegrades fienden i krigets sista stora drabbning vid Ilomants i augusti 1944.
Lapplandskriget 1944 – 1945
Efter Fortsättningskriget, från hösten 1944 till våren 1945, var en del jägare tvungna att leda en mycket otacksam krigsoperation Lapplandskriget. I kriget måste de kämpa mot sin tidigare läromästare och vapenbroder Tyskland. General Hjalmar Siilasvuo hade befäl över den armékår, vilkens uppgift var att fördriva tyskarna från finskt territorium i enlighet med förhandsvillkoren för vapenstilleståndet med Sovjetunionen. Av de fyra divisioner som deltog i kriget leddes tre av jägare.
Det tunga slutskedet sommaren 1944 och det att man måste följa vapenstilleståndsvillkoren till punkt och pricka i Lapplandskriget som inleddes på hösten 1944 avgjorde Finlands framtida öde.
Bokslut över krigen
Bokslutet för krigen 1939 – 1945 var en avvärjningsseger som uppnåtts under svåra förhållanden och som garanterat självständigheten för Finland. I vinter- och fortsättningskriget ledde jägarofficerarna med förebildlig tapperhet och skicklighet trupperna i vår fältarmé i kampen för vårt lands framtid som självständig stat. I Lapplandskriget visade jägarna sin lojalitet mot den lagliga regeringen såsom de också hade gjort år 1918. Under åren 1918 – 1919 uppstod det självständiga Finlands försvarsmakt som ett resultat av jägarnas fördomsfria arbete. Den här försvarsmakten bestod sitt elddop tack vare våra krigsveteraners tappra och hårdnackade kamp.