Utbildningstruppen I Lockstedt

I månadsskiftet augusti – september 1915 förändrades den rättsliga ställningen för de finländska frivilliga. De blev soldater i Tysklands armé. Man krävde likväl inte soldated av dem. Däremot måste de förbinda sig att tjäna Tyskland överallt och med all sin förmåga. Sett ur rysk och finsk lag gjorde sig de frivilliga nu skyldiga till landsförräderi.

Från september 1915 till maj 1916 användes om den finska frivilligtruppen namnet Utbildningstrupp Lockstedt (Fusbildungstruppe Lockstedt). Den utformades så att man skulle kunna utbilda befäl och stampersonal för så många vapenslag som möjligt för Finlands framtida armé. Till en början fanns det två gevärskompanier, ett maskingevärskompani och ett pionierkompani. Då antalet frivilliga utökades uppställdes ytterligare två gevärskompanier och en fältartillerisektion.

Tyska officerare och underofficerare stod för utbildningen. Vid utbildningen av rekryterna låg tyngdpunkten på inre tjänstgöring och övningar i sluten ordning. Senare koncentrerade man sig på skytte- och stridsutbildning. Tyska språket var för många ett besvärligt läroämne. I utbildningen fick finländarna vänja sig vid den pedantiska preussiska disciplinen. Utbildningen var hård, mångsidiga och effektiv. I den strävade man till att ta i beaktande även de senaste erfarenheterna från världskriget. En del av finländarna fick också befälsutbildning.

Lockstedter Lager

Från och med hösten 1915 anlände det rekryter vilkas kunskap i tyska var obefintlig och många av dem lärde sig aldrig ens nöjaktigt detta för dem besynnerliga språk. Därför användes som utbildare och underbefäl också finländare vid sidan av de tyska officerarna och underofficerarna. För dem infördes egna militärgrader vilka skilde sig från de motsvarande tyska. Av dem som utnämndes till högsta militära graderna var ”Hauptzugfϋhrer”, som var bataljonskommendörens närmaste man och ”Oberzugfϋhrer”, som var kompanichefens närmaste man.

Erik Järnström befordrades till ”Hauptzugführer” och skötte den befattningen ända tills bataljonen upplöstes. Under den tid bataljonen existerade befordrades sammanlagt 19 finländare till ”Oberzugführer, 46 till ”Zugfϋhrer”, 196 till ”Gruppenführer” och 274 till ”Hilfsgruppenfϋhrer”.

Finländarna fick en exceptionellt god utbildning i jämförelse med de tyska soldaterna, som man var tvungen att sända till fronten, ofta med en kort utbildning. De tyska förmännen var mycket nöjda med de resultat som finländarna uppnådde. I synnerhet finländarnas skicklighet i skytte, förmåga att marschera och idrottsprestationer väckte respekt.

Till skuggsidorna i jägarnas liv hörde: Dålig inkvartering, mat som var främmande för finländarna och dessutom oftast knapp samt en konstant penningbrist på grund av att dagpenningen var så låg. Det värsta var ändå hemlängtan samt en osäkerhet om det egna och också Finlands öde. Bristerna och bekymren lättades av att Holsteins befolkning visade stor vänlighet mot finländarna.

I takt med att utbildningen framsked fick jägarna mera fritid. Den mesta fritiden tillbringades inom lägerområdet eller dess omgivning. Det populäraste stället att tillbringa en kväll var Café Schϋtt, vilkens håvar jägarna avnjöt – ifall det fanns pengar att tillgå. Den finländska jägartruppens officers- och underofficersgrader i Tyskland:

• Hauptzugführer – Högsta plutonshef
• Oberzugfϋhrer – Överplutonchef
• Zugführer – Plutonchef
• Gruppenfϋhrer – Gruppchef
• Hilfsgruppenführer – vice gruppchef

Jägarbataljonen på Östfronten 12.6.1916 – 13.12.1916

Major Bayer fick i slutet av år 1915 löfte av en finländsk utrikesdelegation, som besökte Tyskland, samt av tyska krigsministeriet att skaffa fronterfarenhet åt den finska truppen.

I samband med mobiliseringen fick den finska frivilligtruppen 9.5.1916 beteckningen Königlich Preussisches Jägerbataillon Nr.27 (Kungliga Preussiska Jägarbataljon 27). Bataljonen avreste från Lockstedt till tyska östfronten med tåg i slutet av maj. Dess styrka var 203 tyskar och 1254 finländare.

Bataljonen marscherade 11. – 12.6.1916 ut till främsta linjen vid Rigabukten. Den övertog ett 4 km brett avsnitt bestående av träskmark vid floden Misse. Jägarnas fronttjänst vid Misse (Misa) var närmast vakttjänstgöring samt befästande av ställningarna. Patrulleringen i ingenmansland ledde då och då till sammandrabbningar med ryssarna. Det fientliga artilleriet besköt ofta de finländska ställningarna.

I juli råkade två enheter i strid utanför bataljonens egentliga frontavsnitt. Artillerisektionen deltog i att avvärja ett ryskt anfall vid Ekkau-Kekkau (Jecava-Kekava) och pionierkompaniet som hade underställts en tysk jägarbataljon var med om ett anfall vid Schmarden (Schmarde). Både infanteristerna och pionieererna fick högt beröm av sina tyska förmän för sina prestationer på slagfältet.

I slutet av augusti förflyttades bataljonen till ett avsnitt omkring Dumbe (Klapkalnciems) vid Rigabuktens strand. Här var terrängen torr och landskapet vackert, men fiendens verksamhet mer aktiv, vilket förorsakade förluster. I den tyska soldatgraven nära Dumbe i Klapkalnciems ligger begravna fem jägare som stupade i striderna.

Julen 1916 samt slaget vid Aa-floden (Lielupe)

I slutet av september uppstod det missnöje i bataljonen. Detta berodde på den tunga tjänstgöringen, bristfälligt underhåll och osäkerhet om den egna framtiden. Också problem mellan förmän och underlydande förekom. Ehuru problemet avklarades rätt snart tack vare befälets sansade åtgärder, blev man tvungen att bestraffa flere jägare och en del sändes till arbetsläger.

Bataljonen överlämnade frontansvaret till tyskarna i december 1916 och tillbringade julen i Libau. Men redan efter tre veckor sändes bataljonen pånytt till fronten för att avvärja den ryska offensiven vid Aa-floden (Lielupe). Slutligen lamslogs all stridsverksamhet av den stränga kölden. I januari 1917 överlät major Bayer bataljonskommendörens uppgifter till kapten Julius Knaths.

Bataljonen togs bort från fronten till Libau 25.3.1917. Den hade vid det läget erhållit rätt mycket stridserfarenhet, men hade också lidit förluster. Av finländarna hade 11 stupat, 1 hade sårats dödligt och 1 hade försvunnit. Sammanlagt 49 jägare hade sårats. Olika sjukdomar hade gett upphov till de mesta förlusterna bland jägarna. Detta berodde delvis på det bristfälliga underhållet och de osunda förhållandena. Av dem som hade tjänstgjort vid fronten avled femton i olika sjukdomar, oftast tuberkulos. Alla jägare som stupade i Kurland eller dog på sjukhusen begrovs inom det nuvarande Lettlandsområdet. De flesta gravar har hittats och restaurerats till en del.

Jägarbataljonen i Libau 25.3.1917 – 13.2.1918

Libau (Liepaja) ligger vid havet och hade i fredstid varit en garnisonsstad, badort och turiststad. Staden Libau erbjöd goda möjligheter till utbildning, eftersom där fanns vidsträckta övningsfält, skjutbanor, befästningsanläggningar och en örlogshamn. De gamla ryska kasernerna var likväl otillfredsställande, ohyran besvärade, munderingen var dålig och maten otillräcklig. Tuberkulos förekom rikligt. Mitt på sommaren härjade malaria och en rödsotsepidemi. De finländska sjuksköterskorna Ruth Munck och Saara Rampanen utförde ett storartat arbete som andligt stöd och vårdare av patienterna.

I Libau uppsattes ett andra maskingevärskompani, en kavalleriavdelning och en signalavdelning. Den 29 september 1917 efterträddes kapten Julius Knaths som bataljonskommendör av kapten Eduard Ausfeld, som blev bataljonens sista kommendör. Finländare övertog officerarnas och fältväblarnas uppgifter.

Medan jägarna väntade på att få återvända till hemlandet gav man dem fortsatt utbildning. Man strävade till att varenda menig skulle få underofficersutbildning. En del fick vid en specialkurs i Polanga skolning i förstörelse-, sabotage- och partisanverksamhet. Andra utbildades till motorcykelstafetter, chaufförer, motorbåtsförare, eller till järnvägstjänst och olika underhållsuppgifter. En jägare fick flygarutbildning.

Under vistelsen i Libau uppgjorde jägarna en finskspråkig kommandoordlista. En synnerligen omfattande prestation, nämligen Finsk militärhandbok på 1500 sidor. Det var en arbetsgrupp under ledning av Oberzugführer Armas Ståhlberg som författade detta grundläggande verk inom finsk militärfacklitteratur. Hilfsgruppenführer Heikki Nurmio skrev orden till Jägarmarschen som tonsattes av Jean Sibelius. Marschen hade stor betydelse för samhörigheten mellan jägarna.

Jägare utanför bataljonen

Då jägarbataljon 27 i maj 1916 begav sig till fronten blev en kompletteringsavdelning (Ersatsstruppen / reservtrupper) kvar i Lockstedter.

Vid sidan av Jägarbataljonen och dess reserv hörde dessutom en tredje finsk trupp till den tyska armén åren 1916 – 1917. Det var arbetskommandot i artilleridepån i Altona – Bahrenfeld. Dit sändes från och med december 1916 jägare, som hade gjort sig skyldiga till allvarliga disciplinbrott. Till Bahrenfeld sändes totalt 224 jägare för att utföra straffarbete. De måste leva i tvångarbetesliknande förhållanden. I augusti 1917 frigavs de flesta av dem.

De jägare som inte lämpade sig för fronttjänst sattes i civiltjänst, huvudsakligen inom industrin, eftersom det rådde brist på arbetskraft i Tyskland. Allt som allt kommenderades 512 jägare till civiltjänst. Trettiotvå av dem återvände till bataljonen.
Under de sista permissionerna inträffade en förödande tågolycka. Två tåg kolliderade nära Osnabrück 16.1.1918 och ledaren Gruppenführer Alfons Arlander samt 11 jägare på arbetspermission omkom.

Utanför Tyskland rörde sig jägare förutom som värvare också som spanare och sabotörer (bombare). Deras mest betydande prestation var att de sensommaren 1916 förstörde det stora ryska förrådet av krigsmateriel i Kilpisjärvi.

Sammanlagt 19 Pfadfinder och jägare som sysslat med värvning eller varit spanare eller på sabotageuppdrag blev i Finland ryssarnas fångar. Av dem skickades 13 till fängelset Spalernaja i St. Petersburg. Där kom också att sitta 60 civila aktivister. Rättegången mot dessa ”gallerjägare” blev på hälft då ryska marsrevolutionen utbröt 1917, varvid fångarna frisläpptes.

Jägarnas hemkomst 1917 – 1918

Hösten 1917 begav sig de första förkommandona av jägare med vapenlast till Finland. Till det första förkommandot hörde åtta jägare, vilka inhystes i det engelska fraktfartyget Equity, som tyskarna hade kapat av engelsmännen. Befälhavare var premiärlöjtnant Gustav Pezold. Båtens last lossades i månadsskiftet oktober – november på olika öar utanför Vasa och Jakobstad. Equitys andra resa misslyckades. Endast jägarna lyckades man landsätta.

Under tiden mellan Equitys resor anlände åtta jägare med den tyska u-båten UC-57 till trakten utanför Lovisa. Lasten bestod av vapen och sprängämnen. På återfärden gick u-båten under.

Förutom de nämnda kommandona sändes till Finland i slutet av år 1917 och början av år 1918 också andra små jägargrupper.

Sedan Finland förklarat sig självständigt 6.1.1917 grydde för jägarna timmen för återfärd. Tyskarna fördröjde återfärden, ty de pågående fredsförhandlingarna mellan Ryssland och Tyskland i Brest-Litovsk fick inte äventyras. Situationen klarnade sedan både den ryska bolsjevikregeringen och Tyskland hade erkänt Finlands självständighet. Nu kunde jägarnas hemfärd inte ses som en illasinnad handling mot Ryssland.

Tysklands krigsministerium gav 5.2.1918 order om att Jägarbataljon 27 skulle upplösas. Datum för upplösningen fastställdes till 13.2.1918. Jägarna fick en ny chef, den finländska överstelöjtnant Wilhelm Thesleff, vilken anlänt till Libau med fullmakt av Finlands regering. Jägarna undertecknade en förbindelse att tjänstgöra i Finlands armé åtminstone ett år och de tilldelades nu finländska militärgrader. Den 11 februari fick 1130 jägare sin befordran. Det självständiga Finlands armé hade därmed fått i sina led 403 officerare och 727 underofficerare, vilka var ytterst viktiga med tanke på framtida händelser.

Ankomsten till Vasa 25.2.1918

På morgonen 13.2.1918, dvs den dag då bataljonen upplöstes, uppläste dess kommendör, kapten Ausfeld ordern om upplösning och höll ett avskedstal. Bataljonens fana invigdes i Heliga Trefaldighetskyrkan (Trinitatiskyrkan) i Libau. Jägarna avlade faned till Finlands lagliga regering.

Frihetskriget som hade börjat innan jägarnas återkomst fick alltmera drag av ett inbördeskrig. Det här skapade en rädsla för att också jägarna skulle dela sig i två läger. Farhågorna visade sig vara ogrundade, ty av de hundratals jägare från arbetarhem tog nästan alla parti för den lagliga regeringen, dvs för det vita Finland. Några få jägare blev kvar i Tyskland på grund av sin politiska övertygelse. Då huvudtruppen återvände till Finland blev ca 400 jägare av olika orsaker kvar i Tyskland. Största delen av dem befann sig i civilarbete, en del låg på sjukhus eller var konvalecenter. De flesta återvände till Finland under åren 1918 – 1919. Flera tiotal hann ännu komma till fronten i Frihetskriget. Jägarnas förtrupp, 85 man, anlände den 18 februari till Vasa under befäl av major Harald Öhquist med vapenbåtarna Mira och Poseidon.

För jägarnas huvudtrupp började färden till Finland i Libaus hamn 14.2.1918. Man trängde in 854 jägare i passagerarångaren Arcturus. Båten var fullproppad. I fraktfartyget Castor, som transporterade kol, placerades 96 jägare. Huvudtruppen jägare kom att omfatta 950 man. Isbrytaren Sampo assisterade fartygen den sista sträckan till Vasa. Huvudtruppen kom fram den 25.2.1918, dvs på dagen tre år efter det att de första Pfadfinder hade anlänt till Lockstedt.

Den 26. februari höll jägarbataljon parad på Vasa torg för sin nye överbefälhavare Carl Gustav Mannerheim. Det var jägarnas sista gemensamma parad. Mannerheim höll ett tal, i vilket han betonade vilken stor och ärofull uppgift som väntade dem.

Efter paraden spreds jägarna i sina nya uppgifter till regeringsstyrkor inom det vita Finlands territorium.