Jägarmarschen
Jägarmarschen, opus 91a, är en finländsk soldatmarsch som Jean Sibelius tonsatte år 1917 till de ord som jägare Heikki Nurmio hade skrivit. Ursprungligen var Jägarmarschen tänkt för piano och manskör, men Sibelius arrangerade den senare för manskör och symfoniorkester.
Då jägarna i Kungliga Preussiska Jägerbataljon Nr. 27, vilken hörde till Tysklands armé, stred i första världskriget ordnade de för att höja sin sinnesstämming en tävling om texten till den bästa marschen. Detta skedde i Libau, i Kurlands guvernement som tyskarna ockuperat (nuvarande del av Lettland) i oktober 1917. Tävlingen vanns av Heikki Nurmio. Texten smugglades till Finland av Henrik Zilliacus, och vidare till Jean Sibelius. På tre dagar tonsatte han texten i Ainola, enligt hans egna ord ”överväldigad av en hög fosterländsk känsla”.
Marschen uppfördes första gången i Libau den 28 mars 1917 för bataljonens manskör och piano utan att kompositören eller textförfattaren nämndes. Marschen framfördes i Finland synbarligen första gången för en större åhörarkrets i restaurang Operakällarens övre sal Ylä-Opris den 8 december 1917. Den framfördes av en kvartett från Laulu-Miehet. Marschens egentliga uruppförande skedde i Helsingfors, då den sjöngs av Akademiska Sångföreningen under ledning av dirigenten Olof Wallin den 19. januari 1918. Samma dag bröt de första striderna ut i Viborg mellan finska röda garden och skyddskårerna.
Jägarmarschen
Syvä iskumme on, viha voittamaton,
meil’ armoa ei kotimaata.
Koko onnemme kalpamme kärjessä on,
ei rintamme heltyä saata.
Sotahuutomme hurmaten maalle soi,
mi katkovi kahleitansa.
Ei ennen uhmamme uupua voi,
kuin vapaa on Suomen kansa.
Kun painuvi päät muun kansan, maan,
me jääkärit uskoimme yhä.
Oli rinnassa yö, tuhat tuskaa,
vaan yks’ aatos ylpeä, pyhä:
Me nousemme kostona Kullervon,
soma on sodan kohtalot koittaa.
Satu uusi nyt Suomesta syntyvä on,
se kasvaa, se ryntää, se voittaa.
Häme, Karjala, Vienan rannat ja maa,
yks’ suuri on Suomen valta.
Sen aatetta ei väkivoimat saa
pois Pohjolan taivaan alta.
Sen leijonalippua jääkärien
käsivarret jäntevät kantaa,
yli pauhun kenttien hurmeisten
päin nousevan Suomen rantaa.