Jägarnas testamente

Till finlands ungdom

Vi som ännu finns kvar i livet såsom 27. Kungliga Preussiska Jägarbataljonens fåtaliga eftertrupp och våra jägarkamrater, för vilka det redan för sista gången blåsts aftontapto, begav oss för sextio år sedan mot en okänd och osäker framtid till ett främmande krigförande land och dess armé.

Vårt fosterland fick icke sammansmältas med Ryssland och dess för oss främmande nationalitet. För att nå vårt mål behövde vi militär utbildning, men sådan kunde ej fås i eget land sedan vår militär i början av seklet blivit upplöst. Inför svårigheterna, som föreföll nästan övermäktiga, var vi tvungna att söka hjälp, där sådan stod att få, Och den enda möjligheten härtill gavs i kejsardömet Tyskland. Kämpande i dess armé erhöll vi vår nödvändiga militärutbildning.

Till vår skara hörde män från alla landsdelar i Finland, från alla partier, från bägge språkgrup perna och samhällets alla skikt I vår bataljons led stod bönder och torpare, ingenjörer och arbetare, rektorer och skolpojkar sida vid sida. Vi förenades av en växande tro på att vårt land kunde befrias och av viljan att kämpa härför. I den förvissningen beslöt vi att bege oss till Tyskland. Den tron gav oss krafter, då vi över Bottniska viken eller genom Lapplands ödemarker tog oss fram till Holsteins hedar, kärren vid Misse, skyttegravarna vid Rigabukten och exercisfälten i Libau. Tron på att fosterlandet skulle befrias höll ihop vår skara även när framtiden föreföll oss otröstligt dyster. Flera års bortavaro från hemlandet, den dystra verkligheten och den ständiga osäkerheten angående framtiden var ägnade att göra oss beklämda. Men övertygelsen om att vår sak var rättvis gav oss kraft att uthärda prövningarna.

När vi återvände till Finland insåg vi att vårt mål var inom räckhåll. Men vår besvikelse var djup och bitter, då vi emot allt vad vi kunnat vänta oss blev tvungna att kämpa mot egna landsmän. Vi beklagade det då och vi beklagar det alltjämt. Vår uppfattning har dock varit och är det fortfarande, att frihetskriget var ett enastående tillfälle att bli kvitt de främmande trupperna i landet och befästa vårt fosterlands självständighet och ställning som fri stat. Ett sådant tillfälle hade inte getts oss senare.

Blott få av oss hade tänkt sig en framtid som militär, när vi begav oss till Tyskland. Efter krigets slut återvände många till det civila livet och ägnade sig åt olika uppgifter i samhället. Men för en anmärkningsvärt stor del av oss blev dock tjänstgöringen inom Finlands armé en livsuppgift. Vi fick vara med om att upprätta och utveckla det självständiga Finlands försvarsmakt.

Den råkade hösten 1939 ut för ett fruktansvärt elddop och då återvände även de av oss till armén, som efter frihetskriget hade återgått till det civila livet. De följande åren var en tid av hård kamp. Vi tjänstgjorde inom försvarsmakten på olika poster — från generaler till män i ledet. Åter var vårt enda mål ett självständigt och fritt Finland. Tillsammans med Finlands samtliga män och kvinnor ville vi göra vår plikt på den post som hänvisats var och en av oss, Vi vet att kampen inte var förgäves. Finland utgick ur det andra världskriget skamfilat och stympat, men med bevarad självständighet.

Som ett arv till er, Finlands ungdom av i dag, och kommande generationer önskar vi överlämna det vi anser värdefullast av allt:

  • tron på Finlands framtid som en självständig och fri stat,
  • en fast förlitan på det rättmätiga i detta och dess slutliga seger, även när läget synes hopplöst,
  • viljan och modet att i alla situationer kämpa för detta mål.

25.2.1975
Finlands Jägare