Jägarna i Försvarsmakten

Efter Frihetskriget kunde jägarna fritt välja mellan att bli kvar i militärtjänst eller att återvända till det civila livet. Rätt många tog avsked 11.2.1919. dvs då den förbindelse som underskrivits i Libau upphörde att gälla. I början av år 1921 var det 666 jägare som tjänade i försvarsmakten eller gränsbevakningsväsendet. Ungefär 1500 jägare befann sig då i Finland.

I Skyddskårsorganisationen tjänstgjorde 63 jägare. Under Frihetskriget hade det uppstått konflikter inom den unga arméns officerskår. På ena sidan stod jägarna, på den andra officerare som tjänstgjort i den ryska armén. Många av de förra tsarofficerarna blev på grund av sin militära grad förmän för jägarna. Det här kunde jägarna inte acceptera. De ansåg att tsarofficerarna på grund av ålder och erfarenhetsgrund inte var kapabla att utveckla Finlands försvarsmakt.
Generallöjtnant Karl Wilkama verkade under åren 1918 – 1926 som krigsmaktens befälhavare och blev på grund av sin ställning utsatt för skarp kritik av jägarna ehuru han även fick uppskattning från deras sida. Konflikten löstes så att general Aarne Sihvo år 1926 utnämndes till interimschef för krigsmakten och 1928 till ordinarie befälhavare.

Året 1926 var betydelsefullt både i jägarnas och finska arméns historia, eftersom då slutade den åtta år långa maktkampen mellan jägarofficerarna och de forna tsarofficerarna. Under de följande 33 åren var jägare högsta officerare i fredstid som chef för försvarsmakten.

Jägarofficerare som har tjänstgjort som befälhavare för krigsmakten eller kommendörer för försvaret.

Jägarnas fortbildning

Många jägarofficerares och – underofficerares utbildning hade blivit på hälft eller på annat sätt bristfällig. Totalt 366 jägare saknade betyg från folkskola. Efter Frihetskriget var det många jägare som började studera på eget initiativ. Jägarförbundet som grundats 1921 började år 1923 arrangera kurser för dem som ville ta mellanskole- eller studentexamen.

Akademisk slutexamen avlades av 41 jägare, av vilka en del förblev i försvarsmaktens tjänst.

Jägarofficerarnas och -underofficerarnas fortbildning blev aktuell då förhållandena hade stabiliserats. År 1919 inledde major Gunnar Heinrichs samt kaptenerna Heikki Kekoni och Armas-Eino Martola sina studier vid franska krigshögskolan. Sammanlagt 26 jägarofficerare studerade vid krigshögskolor i Frankrike, Tyskland, Sverige och Italien.

Jägarna fanns bland initiativtagarna till Finlands krigshögskola som grundades år 1924. Sjuttiotre jägarofficerare genomgick kursen antingen vid den allmänna eller den militärtekniska avdelningen vid Krigshögskolan. Jägarofficerarna fick fortsatt utbildning också på andra kurser.

Kadettskolan arrangerade år1924 en fyra månaders kurs för jägarunderofficerare som ville bli aktiva officerare. Största delen av de 54 eleverna befordrades till fänrikar efter kursen.

Reservofficersexamen avlades av 78 jägare. De flesta av dem var stamunderofficerare, vilka efter kursen blev kvar i tjänsten som underofficerare.

Jägarunderofficerarna fick fortsatt utbildning också på många kurser inom sitt specialområde. Deras befordran påverkades likväl inte av dessa kurser, eftersom de allra flesta jägarunderofficerarna redan år 1918 hade befordrats till den dåtida högsta underofficersgraden, dvs fältväbel.

Jägarofficerarnas och -underofficerarnas fortsatta utbildning var rätt effektiv. De absolverade totalt 860 olika kurser och examina.

Som utbildare inom Försvarsmakten

Jägarnas avgörande verk som utbildare av det självständiga Finlands beväringar och stampersonal fortsatte efter Frihetskriget. I synnerhet reservofficerarnas utbildning sköttes av jägarna. Sedan reservofficersutbildningen fått fasta former blev jägarkapten Kosti Sundberg chef för den första kursen i Fredrikshamn, vilken inleddes 1.4.1920. Därefter leddes Reservofficersskolan av jägare i 13 års tid. Överstelöjtnanterna Taavetti Laatikainen och Auno Kaila samt överste Viljo Kauppila fungerade som chefer. Före Vinterkriget hann man utbilda ungefär 15 000 reservofficerare. Resultaten av det här undervisningsarbetet kom till synes i de finländska reservofficerarnas lysande insatser under Vinter- och Fortsättningskriget.

I januari 1919 inledde Kadettskolan sin verksamhet. Dess lärarkår bestod till en början främst av gamla officerare som gått i gamla Kadettskolan i Fredrikshamn. Cheferna för kadettkompaniet var emellertid jägare, t.ex. major Ruben Lagus. Den första jägarofficeraren som blev chef för kadettskolan var överstelöjtnant Heikki Nurmio från år 1925 framåt. Hans efterträdare blev överste Taavetti Laatikainen. Den sista jägarofficeraren på denna post var överste Into Salmio.

Krigshögskolan som grundats 1924 stod under ledning av jägarna. Dess målsättningar och undervisningsplan uppgjordes av major Armas-Eino Martola, vilken dimitterats från franska krigshögskolan år 1921. Skolans första chef blev artillerispecialisten överste Vilho Petter Nenonen, som fått sin utbildning i Ryssland. De följande cheferna ända fram till krigsåren var jägare.

De militära undervisningsanstalterna fick synnerligen stor betydelse för utvecklingen av krigskonsten i Finland. Jägarna hade en central funktion i detta utvecklingsarbete vilket som resultat gav en taktik och en stridsteknik som lämpade sig för finska förhållanden. Från och med mitten av 1920-talet tog man i undervisningen allt mer i beaktande psykologiska och pedagogiska synpunkter.
Antalet jägarunderofficerare i Försvarsmakten minskade snabbt efter Frihetskriget. Trots en fåtalighet var jägarfältväblarna en viktig personalgrupp på 1920 – och 1930-talen. De var rådgivare för de unga officerarna och förebilder för de yngre underofficerarna.

Att utveckla Försvarsmakten

Under åren efter Frihetskriget kom försvarsmakten alltmer att stå under jägarledning. År 1926 utnämndes generalmajor Aarne Sihvo till befälhavare för krigsmakten. Den första jägaren som innehade posten som chef för generalstaben var överste Erik Heinrichs åren 1925 – 1925. Hans efterföljare var generalmajor Martti Wallenius 1925 – 1930 ja generallöjtnant Lennart Oesch 1930 – 1940.

Av de fredstida förbanden fick 2. och 3. divisionen år 1925 och 1. divisionen år 1929 jägarkommendörer. Kommendörerna för truppförbanden var till stor del jägarofficerare. Skyddskårsorganisationen var underställd republikens president och hörde liksom krigsmakten till rikets försvarsmakt.

År 1921 kom skyddskårerna under jägarledning, varvid överstelöjtnant Lauri Malmberg utnämndes till befälhavare för dem. Han innehade denna post till hösten 1944, då skyddskårsorganisationen upplöstes på order av kontrollkommissionen. Alla hans stabschefer var jägare. I ordinarie tjänst fanns det som mest över 110 jägare i Skyddskårsorganisationen. Ännu i början av år 1939 var antalet 85. Hundratals jägare som återgått till sina civila yrken var aktivt verksamma som lokalchefer och utbildare i Skyddskårerna.

Vid försvarsministeriet fanns flere jägare som hade viktiga uppgifter. Löjtnant Oiva Olenius som tjänstgjort vid Krigsministeriet alltfrån år 1918 utnämndes till chef för centrala avdelningen och samtidigt till kanslichef med överstelöjtnants grad år 1926 och år 1938 blev han kanslichef för Försvarsministeriet. På denna post verkade han till år 1955, då han pensionerades som general av infanteriet.

Vid utvecklandet av gränsbevakningen som är underställd inrikesministeriet arbetade jägarofficerare och jägarunderofficerare på flere olika nivåer. Chef för gränsbevakningen blev år 1935 överste Viljo Tuompo. Han innehade den här posten till år 1945, fastän han också verkade som chef för kommandostaben under fortsättningskriget.

Jääkäreillä oli tärkeä osa vuosina 1923–26 toimineessa puolustusrevisionissa. Kommittén uppgjorde detaljerade och i många avseenden framsynta förslag angående utvecklingen av försvarsmakten. Ordförande för kommittén var jägare, rektor Eirik Hornborg och av de åtta medlemmarna var tre jägare.

Jägarnas betydelse för utvecklingen av försvarsmakten i dess helhet var betydande. I början av år 1936 fanns det 58 överstar, av vilka 40 var jägare. Jägarkaptenerna hade en betydande andel i den praktiska ledningsverksamheten och dess utveckling. I början av år 1939 tjänstgjorde 124 stycken på många olika poster. Nämnda år fanns det totalt 385 jägare i aktivt tjänst. Fjorton av dem var generaler.

Sjö- och luftstridskrafterna

Det var den då varande överstelöjtnanten, sedermera generallöjtnanten Väinö Valve som från år 1924 framåt hade ansvar för utvecklingen av Finlands kustförsvar och senare av hela sjöförsvaret. Han var ursprungligen fältartilleriofficer. År 1924 blev han chef för Kustartilleriet och senare kommendör för kustförsvaret samt för sjöförsvaret. Under åren 1933 – 1946 verkade han som kommendör för sjöstridskrafterna.

Bland jägarna fanns det ytterst få marinofficerare, ty i Jägarbataljon 27 gavs ingen utbildning för krig till havs. En del av jägarna hade före jägartiden lärt sig sjöfart inom handelsflottan. Jägarofficeren, kommendör Kauko Ikonen ledde Kustflottan åren 1930 – 1936. Kommodor Väinö Miettinen var chef för Sjöbevakningen åren 1930 – 1951.

Vid utvecklingen av sjöförsvaret var det viktigaste att bygga upp ett nytt tonnage och att modernisera kustförsvaret. Lagen för sjöstridskrafterna av år 1927 möjliggjorde anskaffningen av två pansarfartyg, fyra u-båtar, fyra motortorpedbåtar och skolskeppet Suomen Joutsen. Som kommendör för sjöstridskrafterna och från år 1938 också medlem i försvarsrådet strävade generalmajor Valve till att vidare utveckla sjöförsvaret.

Jägarnas insats i flygvapnet begränsades till en början av att endast en jägare, Bertel Mårtenson, hade fått flygarutbildning i Tyskland. Han gick i avsked som major år 1927. Efter Frihetskriget tog 9 jägare pilotexamen och 19 jägare fick spanarutbildning. Under närmare 20 år innehade jägarofficerare de högsta posterna inom flygvapnet. Överste Väinö Vuori, som egentligen var infanterist, var stabschef för flygvapnet åren 1924 – 1926 och kommendör 1926 – 1932. Han efterträddes på denna post av överste Jarl Lundqvist, vilken tidigare hade tjänstgjort inom fältartilleriet. Som generalmajor ledde han flygvapnet till år 1945, då han utnämndes till kommendör för försvarsmakten.

Efterkrigstiden

Antalet jägare i försvarsmaktens tjänst minskade snabbt efter fortsättningskrigets slut. Inkallade och frivilliga hemförlovades. Många tog frivilligt avsked från aktiv tjänst. Hösten 1944 tog 5 jägargeneraler avsked från aktiv tjänst, år 1946 var det 12 och därpå följande år 6. En del av jägarna kvarstod i tjänst. Kommendör för försvarsmakten var år 1945 generalen av infanteriet Erik Heinrichs. Han uppmanades att avgå i samband med vapengömmoaffären. Han efterträddes på sin post av generallöjtnant Jarl Lundqvist åren 1945 – 1946, generalen av infanteriet Aarne Sihvo 1946 – 1953 och generalen av infanteriet Kaarlo Heiskanen under åren 1953 – 1959.

Generalen av infanteriet Viktor Alonzo Sundman var den sista jägarofficeren på posten som chef för generalstaben. Han avgick med fulla tjänsteår år 1955. Samma år pensionerades kanslichefen vid försvarsministeriet generalen av infanteriet Oiva Olenius. Generalmajo Erkki Raappana var chef för gränsbevakningen åren 1945 – 1949. Hans efterträdare, generallöjtnant Albert Puroma blev kvar på posten till år 1956.

I början av år 1945 tjänstgjorde 165 jägare inom försvarsmakten som officerare, underofficerare eller på civila poster. Detta antal hade i början av år 1950 reducerats till 53 och år 1955 till 20. Den siste blev jägaren, generalen av infanteriet Kaarlo Heiskanen, som med fulla tjänsteår lämnade posten år 1959. Ansvaret för det militära försvaret hade övergått till den generation som jägarna hade fostrat i det självständiga Finland.