Jägarrörelsens uppkomst
Bakgrunden till jägarrörelsen och Kungliga Preussiska Jägarbataljon fanns dels i den finländska nationalitetstanken som uppkom i slutet av 1800-talet och dels de ryska förtrycksåtgärderna vid sekelskiftet. Det ryska Kejsardömet strävade till att förryska storfurstendömet Finland och förinta dess inre autonomi. Till följd av förtrycksperioden åren 1899 – 1905 och den andra förtrycksperioden som började 1908 tycktes vårt lands framtid tröstlös. I Finland uppstod en starkt ryssfientlig stämning.
Första världskriget möjliggjorde uppkomsten av jägarrörelsen. Efter krigsutbrottet 1914 var det många finländare som hoppades på ett ryskt nederlag. De svåra motgångar som ryssarna led i inledningsskedet ökade förhoppningarna. I studentkretsar i Helsingfors vaknade den aktiviströrelsen, som hade verkat redan under den första förtrycksperioden.
I november 1914 offentliggjordes ett omfattande förryskningsprogram, vilket skulle ha inneburit att återstoden av Finlands autonomi skulle ha tillintetgjorts, om programmet genomförts. Den uppståndelse som nyheten väckte drev samman små aktivistgrupper, vilka inte hade haft kännedom om varandra. På kvällen den 20 november hölls i kassarummet på Ostrobotnia i Helsingfors ett möte, vid vilket Finlands självständighetsrörelse konstituerade sig. Nu ansåg man det nödvändigt att lösgöra Finland från Ryssland. Då detta mål endast gick att nå med med vapenmakt beslöt man att vidtaga åtgärder för att skapa en folkarmé.
Ledningen för självständighetsrörelsen bestod till en början av unga, sådana som emellertid redan avlagt akademisk slutexamen. De ansåg att den blivande folkarmén behövde vapen och utbildade ledare. Försöken att få utbildning i hemlandet, Sverige eller Danmark ledde inte till resultat. Då beslöt man att vända sig till Rysslands fiende Tyskland.
Pfadfinder-kursen i Tyskland 25.2.- 30.8.1915
I januari 1915 godkände militärledningen och utrikesministeriet i Tyskland att militärutbildning skulle ges åt 200 finländare. I studentkretsar påbörjades genast en brådskande värvning av frivilliga. I början kunde alla utan svårighet med utrikespass bege sig till Tyskland via Sverige. Utbildningen försiggick i Lockstedter Lager (Lägret Lockstedt) i Holstein norr om Hamburg. Orten heter nuförtiden Hohenlockstedt. De första männen anlände dit 25.2.1915. Totalt steg antalet till 189 män. Flertalet frivilliga, 145 män, hade avlagt studentexamen. Av dessa hade 34 också akademisk examen. Majoriteten, ca. 64%, hade svenska som modersmål.
Finländarna betraktades inte som soldater utan som civilpersoner, vilka gästade Tyskland. De använde till en början tysk scoutdräkt och kallades Pfadfinder (scout, stigfinnare). Senare fick de frivilliga tyska infanteri-uniformer och kallades musketörer. Deras rättsliga ställning förblev likväl oförändrad.
Utbildningstiden hade först bestämts till fyra veckor, men tiden förlängdes gång efter annan. Utbildningen var ändamålsenlig och effektiv. Den motsvarade närmast senare tiders finska reservofficersutbildning.
Ledare för kursen och kommendör för de finländska frivilliga var ända från början fram till januari 1917 major Maximilian Bayer. Fyra tyska officerare och flere underofficerare fungerade som utbildare. Också ett antal finländare befordrades till förmän.
Major Maximilian Bayer var född i Karlsruhe 11.5.1872. Han hade fått sina första militära erfarenheter som stabsofficer i Afrika. Han hörde till dem som grundat den tyska pojkscoutrörelsen och fungerade som dess ordförande till sin död. Major Bayer hade en omfattande allmänbildning. Han var författare, en känd vältalare, musikkännare och ungdomsfostrare. Av hela sitt hjärta ägnade han sig åt att utbilda och fostra de finländska frihetskämparna. Major Bayer stupade som regementskommendör på västfronten (Frankrike) nära Verdun 25.10.1917. 1917. Hans grav finns i Mannheim. På graven står en minnessten, rest av finländare.
Jägarvärvningen
Efter många förhandlings- och planeringsskeden undertecknade Tysklands kejsare Wilhelm II i slutet av augusti 1915 en order, enligt vilken Pfadfinderkursen skulle utvidgas till en förstärkt jägarbataljon. . Den planerade styrkan var 2000 man. Nu påbörjade man värvandet av mer folk. Till att börja med värvade man finländare som hade blivit kvar i Tyskland vid krigsutbrottet. Det var lite över hundra man. Största delen av kompletteringsmanskapet måste dock fås från Finland. Som ledande organ för värvningsverksamheten bildades en kommitté, Aktionskommittén, (Toimeenpaneva komitea). Bakom den stod Centralkommittén (Keskuskomitea). Den sistnämnda bestod av personer ur den äldre generationen, vilka hade vunnits för självständighetsrörelsen. I kommittéerna satt företrädare för alla borgerliga partier. Fastän det socialdemokratiska partiet stod utanför kommittén, förhöll sig många av partiets ledare positivt till självständighetsrörelsen och gjorde den betydande tjänster. Rörelsen hade inga inrikespolitiska eller socialpolitiska målsättningar och därför följde skiljelinjen mellan anhängare och motståndare inte de partipolitiska gränserna.
Kommittéernas strävan var att bilda en centralt ledd värvningsorganisation som täckte hela landet, ledde inte till önskat resultat. De lokala värvarna blev tvungna att verka synnerligen självständigt. Deras verksamhet var mycket farlig i ett land där det rådde krigstillstånd och där ryssarna övervakade allt noggrant. Trots det blev det ingen brist på värvare. Största delen av dem var civilpersoner. Fördelningen av yrken var brokig, men i allmänhet var det personer som var kända och aktade i sin hemtrakt. De fanns också värvare bland studerande som reste mellan huvudstaden och landsorten. De jägare som sändes från Lockstedt till Finland i värvningssyfte gjorde en mycket betydande insats vid organiseringen av verksamheten.
Etappvägarna
De som for till Tyskland måste avlägsna sig ur landet på hemliga vägar. För att man skulle komma över gränsen måste man upprätta etapper, som sköttes av ortsbor eller jägare. Det var farligt att korsa gränsen och det krävdes många gånger en lång fotvandring eller skidfärd. Från södra Finland begav man sig med tåg till etappernas utgångspunkter.
Den viktigaste etappvägen ledde från Kemi till Haparanda. En del vandrade till Torne älv eller tog sig via Torneå-etappen till Sverige. Sedan den här etappen avslöjats skidade de blivande jägarna från den österbottniska kusten över till Umeå. Då det var öppet vatten korsade man Kvarken i båt.
På vårvintern och våren 1916 fängslade ryska gendarmer ungefär femtio aktivister. I slutet av året förekom också väpnade sammanstötningar mellan myndigheterna och aktivister. Mest känd av dessa var striden i Simo år 1916.
Man försökte återuppliva den försvårade värvningsverksamheten genom att sända jägare till Finland och ta i bruk etappvägar som gick genom avlägsna trakter. Av dem var Halla gård i Hyrynsalmi ett centrum. Husbonden i den här ödemarksgården, lantbrukaren Juho Heikkinen (Hallan Ukko) hörde till de modigaste som hjälpte jägarna.
Värvningen ledde till att i slutet av 1916 hade 1510 blivande jägare begett sig till Tyskland, förutom de som redan tidigare befann sig där. Till Jägarbataljonen begav sig flest män från Österbotten, Nyland och Helsingfors samt från Karelen.
Den finländska jägartruppen var en slags folkarmé i miniatyr, ty i den fanns representerade alla yrkesgrupper och årsklasser mellan 15 – 49. Medelåldern var år 1916 under 24 år.
Värvningen som skedde under svåra och farliga förhållanden möjliggjorde inte en gallring av volontärer. Flere hundra frivilliga måste sändas vidare till civila arbetsplatser i Tyskland. Efter utgallringen infördes i bataljonens rullor 1890 män. Av dem deltog 1261 jägare i Frihetskriget. Största delen var bra soldatmaterial. Det fanns rikligt med befälsämnen.